Den nyfikna Helena

I somras var jag hemma i Norrland för att separera från separadan. Ok, jag hann ju med lite annat också, men det var huvudsyftet. Vi hade samlat, eller mest jag ansågs det nog, mycket saker genom åren. Och det tog tid att sortera och kasta.

När vi en solskensdag satt och fikade så frågade Helena, mitt ex:

-   Har du varit med några negrer där nere då?, frågar Helena plötsligt.

-   Nej då, försökte jag urskuldande svara henne och det verkade kanske som om hon trodde mig.

-  Och så heter, det ju inte negrer längre, fortsätter jag, man måste ju säga damer med afrikanskt ursprung, möjligen även med tillägget att de har några hundra års historia i Brasilien bakom sig.

-   Du hör ju själv hur klumpigt det låter, säger Helena skrattande. Äh, här hör ingen vad jag säger och jag har aldrig använt det i negativ bemärkelse utan bara för att skilja dem från oss blekansikten.

Och visst har ju Helena rätt. Till våra trakter har det ju inte kommit så många från Afrika. De flesta är thailändskor eller ryskor, som män från trakten tagit hit. Och så en del från Finland, men de räknas nästan inte. Det har ju bara blivit så när damerna väljer att flytta söderöver.

Men någon vecka senare, så försöker Helena igen ta upp temat med mig och damer. Jag har också förr märkt att exen är väldigt nyfikna på nya bekantskaper, så jag är lite på min vakt.

-    Du har ju inte ännu hitta någon ny flickvän åt dig där nere, börjar hon.

Kanske lite stolt över att hon har haft en särbo några månader. Och så vet hon ju att jag var ganska snabb förra gången. Alltså då jag träffade henne!

-   Jag känner ju dig väl, så jag förstår att du ju måste ha ordnat det på nåt sätt. Trappstäderskan? försöker hon ironiskt och kanske lite provocerande.

Jag blir lite full i fan och tänker att jag får ju faktiskt göra vad jag vill för henne och jag behöver inte heller hålla något hemligt. Under vår tid tillsammans var jag väldigt väldigt snäll, men nu är jag ju fri och ledig.

-   Ja du vet. Det är ju annorlunda i Portugal. Det är inte som i Sverige, börjar jag försiktigt. Man brukar ju tala om flickorna i Lissabon. Men de finns nog lite överallt. Så det är nog inget problem, säger jag med ett stort leende.

-   Så du har varit med en neger, säger hon triumferande.

-   Nå, det också, säger jag, för att få det undanstökat.

-   Men de är ju inte ens av samma ras, avbryter hon.

-   De är ju faktiskt egentligen inte så stor skillnad alls, säger jag fundersamt. Damerna är olika, men alla är nog skapta på samma sätt. Det kan ju bara se lite komiskt ut när de är svarta utanpå och röda innanför.

-   Du menar inte att du har sett hur de ser ut innanför, säger hon och nästan ryggar tillbaka.

-   Du vet vad jag brukar göra och du vet att jag är nyfiken, säger jag lugnt och låter henne förstå vad som antagligen har hänt.

Jag ids inte berätta för henne att det negresser och mulatter kanske till och med kan vara bättre än bleka blondiner, som ju varit det enda jag sällskapat med. De stora läpparna kanske ser lite främmande ut, men de kan vara mjuka och fina att kyssas med. Och det är ju också trevligt. Ibland har de en lite strävare tunga, och det kan vara mycket trevligt, det med. Faktum är att när jag flyttade till Portugal, så saknade jag nog de långa nordiska blondinerna i början. Det var ju det jag var van med. Men efter att ha bekantat mig med färgade damer, så ser jag nog nuförtiden mig omkring efter damer i alla färgnyanser och längder. Om man älskar en person så spelar ju färgen ingen roll. Ja, jag kanske till och med kunde tänka mig att date damer en extra hemlighet. Man lär dig av allt.

Jag har ju till och med kommit på mig själv att jag lyssnar gamla välbekanta artister som Maria Carey, Sade och Tony Braxton, så ser jag plötsligt bilden av dem som vackra mulatter med mjuka läppar framför mig. Förr kallade man alla som inte var vita för negrer. Nu får man inte ens säga så, och de flesta är ju inte ens svarta.

Min version blev nästan godare, men aldrig lika vacker.

-   Men känns det inte tomt efteråt, undrar Helena nu i lite mindre upprörd stämning.

-  Inte vet jag det. Du vet, det är ungefär som när vi i tiderna gick ut på fina restauranger eller besökte slott. Vi, eller jag oftast, lagade mat hemma, men vi ville få omväxling. Vi visste att vi inte kunde få samma goda mat nästa dag. Vi visste att vi inte kunde bosätta oss i slottet. Men vi kunde ju njuta av stunden. Och vi har ju fortfarande tusentals fotografier som minne. Ibland kunde vi få med oss inspiration för egna recept eller detaljer i inredningen. Du minns ju den där efterrätten, som vi åt på det där fina slottet och som jag sen bara måste kopiera? Och du blir ju nu med sänghimlen, som jag måste snickra upp åt dig bara för att nån drottning hade nåt liknande.

Nå, lite år det hållet var det menningen.

-   Så du menar att du kan lära dig något av de där damerna? säger Helena tvekande.

-   Mitt mål är att lära mig något av varje möte. Oberoende om jag möter en dam över en kopp kaffe eller i sänghalmen.

-   Det blir långa dagar i Lissabon nu då, fortsätter illmarigt.

-  Inte nödvändigtvis, svara jag. Damerna finns nog damer i Cascais också. Du minns ju vår Minimercado? I ett hus i backen på väg dit finns tre-fyra damer. Och på tvärgatan till höger har några andra damer sin mottagning. Och du minns säkert advokatbyrån där vi skrev under hyreskontraktet, inne i centrum?

-   Ja, jag minns bra, konstaterar Helena med detaljminnet.

-   Lägenheten mitt emot hade ju ingen namnskylt, men där har också några damer sin mottagning. Och vill man ha en ”dessert” när man ätit på McDonalds så är det bara att gå in i huset bredvid. Där kan man få en äkta negerkyss.

-   Det är ju otroligt, utropar Helena. Det där hade jag ingen aning om.

Miss Angola blev Miss Universe. Bilden har inget med texten att göra.

-   Inte jag heller, säger jag ärligt. Alla marknadsföring sker via internet. Men lokalt är de väldigt, väldigt diskreta. Men faktum är ju att det är mycket lättare att hitta en hora i Cascais än en flaska brännvin i Norrland. Ja, laglig alltså. Dessutom har de väldigt generösa öppethållningstider, säger jag med ett stort smile

-   Är det nån som varit bättre än jag då, frågar hon till slut.

-   Inte vet jag om de är bättre, säger jag artigt eftersom jag ju ändå gärna vill behålla henne som vän, men de är annorlunda. Du minns att vi alltid brukade alltid säga att ombyte förnöjer, utom när det gäller sånt och sånt. Men nu har vi ju båda prövat det också.
           Fortsättning följer...